Ödmjukas meddelas härmed att bloggen nu korrigerats

Noterade precis att alla inlägg under mars månads bloggande inte längre syntes när man laddade sidan. Har nu uppdaterat så att hela månaden skrivs ut.

Så för att vara säker på att få med alla mars-inläggen: välj mars månads arkiv i högerspalten, ladda om sidan och luta er tillbaka.

Jag beklagar djupt för denna oförutsedda olägenhet, och känn Er fri att kontakta mig på anknytning XXX ifall ni behöver ytterligare information. Nej, förresten. Ring inte till min mobil. Det kostar 25 kr/min från Sverige. Läs bara bloggen från början istället.

//Jimmy 

Ny bildserie: Hardship på TGI Friday’s

Jakarta 2007-03-30

En bok jag läste hade en bra förklaring på fenomenet "hardship". (För er som inte vet det är hardship ett extra lönepåslag som utbetalas till expats för att kompensera för tuffa lokala levnadsvillkor.)

"Hardship i Jakarta är den extra ersättning som utgår som kompensation för det lidande det innebär att åka till jobbet dagen efter man varit ute och festat hela natten."

I onsdags var vi och testade TGI Friday’s. Tog med kameran. Bilderna blev bra. Maten var lite av en besvikelse. Sedan drog de som inte var förkylda vidare till Alexis nattklubb. Och dagen efter upplevde jag hardship ända fram till lunch.

//Jimmy

Hardship på TGI Friday's 

Klicka på bilden för att gå vidare till albumet – slideshow-läge rekommenderas

Möteskultur

2007-03-30

"Har du hållt någon workshop för kunden än?", frågade en kollega häromdagen. Nej, det hade jag inte. "Du ska veta att man har lite annan möteskultur än vad du är van vid", fortsatte kollegan.

Det hade jag också noterat på mitt första kundmöte. Kundens projektledare hade volymen på sin laptop på max, och ställt in de mest irriterande notifieringsljuden han kunde hitta. Alla hans 3 (tre) mobiltelefoner var påslagna men lustigt nog fungerade inte "Silent Mode" på nån av dem. De ringde non-stop.

Varje gång han fick mail, d v s var tredje minut, tjöt det först från datorn. "You have a new mail". 15 sekunder senare från mobil #1 hörs "You have mail". Ibland fick han SMS också. "You have a new message". Alla från mitt företag hade aktiverat "Silent Mode". Men vi är ju leverantör så vi måste visa hänsyn.

Tillbaka till ämnet "workshop-kultur-hos-kund" igen. "När jag skulle göra min första workshop så fick jag tre timmars förvarning", fortsatte kollegan. "För att genomföra en åtta timmars workshop." Tufft läge.

Dagen efter började workshopen kl nio. Halv tio har det kommit tillräckligt många från kund för att man bedömmer att det är ok att börja. Det presenterades slides och förklarades procedurer, ända tills kundens projektledare indikerade att nu var ju klockan tio och enligt agendan var det dax för en 30 minuters kaffepaus. En timme senare när alla är tillbaka fortsätter workshopen. Fram till tolv, för då säger agendan att det är lunch i en timme. Två timmar senare startar mötet igen. Fram till den obligatoriska 30 minuters pausen vid tre.

När klockan närmat sig fem hade man kommit igenom en tredjedel av workshopen. Två minuter i fem reser sig hela kund-delegationen likt en man och rusar ut. Shuttle-bussen går prick klockan fem och den vill man ju inte missa.
"Totalt sett fick vi ut 2,5 timme effektiv tid", avslutade kollegan. "Och det ansågs vara ett bra resultat av båda sidor."

Innan jag åkte hit sa många att indoneserna har en väldigt avslappnad attityd. Allt jag sett hittills indikerar att det stämmer. Men lustigt nog är det den avspända attityden som samtidigt gör detta till ett sjysst ställe att leva i. Varför lovar jag förklara vid ett senare tillfälle.

//Jimmy

Hövlighet

Jakarta 2007-03-30

När jag var i Singapore för första gången så var det en sak som slog mig.  Och det var hur vänlig ton man blev tilltalad på skyltar i offentliga miljöer. Kom ihåg att jag satt i en taxi som var på väg att passera ett vägarbete.

Innan vägarbetet fanns en skylt som förkunnande att "Käre resenär. Om en liten stund kommer ni att passera ett vägarbeten som vi f n genomför. Vi ber om ursäkt för denna olägenhet."

Väl framme vid vägarbetet fanns en liknande skylt. "Käre resenär. Här genomförs f n ett vägarbete. Vi ber om ursäkt för denna olägenhet."

Och efter vägarbetet? Ännu en skylt. "Käre resenär. Tack för ert sammarbete i frågan avseende det pågående vägarbetet. Vi ber om ursäkt för den olägenhet vi utsatt er för."

Ett helt annat tilltal än den kampanj som vägverket körde för ett par år sedan, "Min Pappa jobbar här", som spelade på bilisters räddsla att göra den lilla blonda 5-årig flickan med nallebjörn på skylten pappa-lös.

Igår fick jag en lapp från hotelledningen. Man informerade om att det skulle adderas nya TV kanaler till hotellutbudet. Och att i samband med detta kunde det bli tillfälliga störningar mellan kl 01.00 och 01.15 inatt. Slutklämmen var "Vi beklagar djupt för denna oförutsedda olägenhet, och känn er fri att kontakta receptionen på anknytning 150 ifall ni behöver ytterligare information."

Jag ringde dem aldrig.

//Jimmy

Korruption igen

Jakarta 2007-03-29

Skrev om korruptionen i Jakarta i ett tidigare inlägg. Hörde idag att Q råkat ut för det igen. 

Han och några kompisar blev stoppade av trafikpolisen härromdagen. Polisen körde den gamla "du är utlänning i mitt land och måste alltid ha med dig giltig legitimation. Var är ditt pass?". För det äldre gardet av expats är detta ett lika känt intro som inledningstonerna till "De Sista Ljuva Åren".

Men mot en kontantavgift på 50 000 Rp per trafikpolis slapp de undan med en varning. Betydligt billigare än de 1,5 miljoner Rp Q fick betala till immigrationstjänstemännen. Han börjar lära sig.

//Jimmy 

www.viktkoll.co.id

Jakarta 2007-03-29

Var och tränade för andra gången denna månaden idag efter klippningen. Noterade med viss förtjusning att jag gått ner några kilon sedan jag kom hit för tre veckor sedan.

Atkins-diet eller GI i all ära. Jag är ett empiriskt bevis på att om du ställer om din diet till friterad finger-food och bara dricker indonesisk öl kan du bli av med de där sista kilona som behövs inför Beach 2007.

//Jimmy

Nu är det klippt!

Jakarta 2007-03-29

Ber om ursäkt för att detta inlägg på typiskt svensk manér bl a innehåller svammel om vad saker och ting kostar. Men jag är svensk och det är en viktig del av min kulturella identitet att reflektera över hur dyrt, alternativt billigt, saker är i andra länder.

Efter jobbet så drog jag och Roffe till Pondok Indah Mall 2 för en klippning.

Får erkänna att jag kände en viss skräckblandad förtjusning inför det hela. Dels hade vi ju Krille som fick en Val Kilmer-frisyr när han klippte sig hos en av Jakartas stjärnfrisörer. Dels hade jag historierna om käpp-kinesfrisyrer som berättas av kompisar i Kina i färskt minne.

Vi gick in i första salong vi hittade som inte hade med brasiliansk vaxning på menyn. Hade inte förväntat mig finna det i ett muslimskt land. Väl där startade proceduren med schamponering. En trevlig detalj var att man satt i en kombinerad schamponering/massage stol. Mer sånt.

Sedan dax för klippning. Min frisör var en trevlig tjej som kunde en del engelska. Roffes frisör var en rödpermanetad kille med ljus röst och med extra tajta byxor. Ännu en sak jag inte hade förväntat mig här.

Min frisör gjorde tappra försök att småprata lite hela tiden. Roffes frisör var lite blyg och sa i princip ingenting. Det är aldrig lätt att förklara för en ny frisör vilken frisyr man vill ha. Inte ens när alla talar svenska. Men här gick det förvånansvärt bra. Hon hade en lite speciel klippteknik. Hon använde en gigantisk, gul afro-kam som hon drog genom mitt hår samtidigt som växlade mellan sax och trimmer. Reslutatet blev över förväntan.

Kom på att jag behövde nytt hårvax också och avslutade sessionen med att gå igenom salongens utbud. När det sedan var dax att betala fick jag ännu en påminnelse om hur billig arbetskostnaden är här. 100 000 Rp (80 SEK) för en klippning i en salong i ett av Jakartas finaste shopping center. Mitt exklusiva salong-Vax kostade dock 80 000 Rp (64 SEK). Som jämförelse kostar en mellanstor Cappochino 29 000 Rp (23 SEK) på Starbucks.

Så är det kaffet som är dyrt, eller klippningen som är billig? Det är sånt man kan sitta i taxin och fundera på medans man kämpar sig hem genom kvällstrafiken.

//Jimmy

Före Efter

Långhårig                  Nytrimmad

JiJ på Bloggtoppen

Jakarta 2007-03-28

Noterade med förtjusning att min blogg för tillfället är den 49:e mest lästa bloggen i kategorin "Resor" på bloggtoppen. Det gäller att fira även de små segrarnas triumf.

Om du finner denna blogg underhållande så sprid gärna adressen vidare. Vill så gärna kvala in på topp 30.

"Pretentious? Moi?". 

//Jimmy 

“Kör mig till Kemang, tack!”

Jakarta 2007-03-27

Jag satt i en taxi idag när jag helt plötsligt kom ihåg en gammal historia som P J O’Rourke skrev någon gång på åttiotalet.

Historien går så här. P J O’Rourke befann sig i Hanoi. Han var där på uppgrag av Rolling Stone Magazine. En dag tar han en taxi för en resa tvärs genom staden. Vägarna är igenproppade av mopeder, cyckeltaxis, bilar, människor och djur. Taxichaffören kör som om hans sista stund är kommen och använder tutan lika mycket som gaspedalen. När vägbanan är blockerad lägger han sig på tutan, skämmer bort människorna som står vid trottoaren och vips har han skaffat sig en nytt körfält.

Så här fortgår hela resan. Allt som kommer i vägen för taxin skräms bort med ett vrålande signalhorn. Men plötsligt mäker O’Rourke hur bilen stannar upp. En generad chufför förklarar på knagglig engelska att "tyvärr, Sir, kommer vi inte längre. Tutan har slutat fungera".

Tillbaka till mig i taxin för några timmar sedan. Allting var mitt eget fel. Jag var sen ut från kontoret och hade ett ärande i Kemang. Klockan var 20 över sex på kvällen, och jag visste att resan dit skulle bli en kamp mot 3 miljoner andra hemvändande Jakartabor. Mitt andra misstag var att be receptionen i entrén ringa efter en taxi. Den kom förstås inte och jag började inse att det skulle bli tufft att hinna fram före stängningsdax kl sju.

Haffade istället en Blue Bird taxi direkt på gatan och förklarade läget. Här är adressen. De stänger sju. Är vi inte framme fem minuter innan är det bara att vända bilen och köra tillbaka. Taxichaffören var i 50-årsåldern och pratade förhållandevis hygglig engelska. Jo, han visste vad Jalan Kemang Raya låg. Avståndet dit var inte speciellt långt, men i den här trafiken kunde ta 30 till 60 minuter. Skit. Dax att bedömma läget och ställa de avgörande kontrollfrågorna. Och jo, han var född i Jakarta och hade bott här hela sitt liv. Och ja, han hade kört taxi i många år. Ok. Det här får bära eller brista. Det kommer att bli tufft men det kan gå.

Så började en taxiresa som inte liknade någon annan jag upplevt i Jakarta. Först på två-filig väg med blinkande hel-ljus mot varje motorcyckel vi hann upp. Om motorcycklisten inte genast väjde undan för att ge plats, plockade chuffören fram det tunga artilleriet.

Tutan.

När vägen övergick till att bli en-filig med mötande trafik körde vi till största del i det mötande körfältet. Och tutade. Det gick fort och vägen kändes obetydligt bredare än en svensk cyckelbana. Fast med någon tutandes hela tiden.

Vi åkte på smågator genom distrikt jag aldrig tidigare sett. På vägar så slingriga att de kändes som avlägsna kusiner till serpentinvägarna i Alperna.

När vi väl kom fram till korsningen som ledde in till Jalan Kemang Raya hördes ett triumferande rop från förarsätet. Nu gällde det bara att lokalisera gatnumret. Bilen tvärstannar och chaffören ber att få se på adressen en gång till. Denna gång tar han för säkerhets skull på sig läsglasögonen. Samtidigt upptäcker jag neon-skylten vid restaurangen brevid stället jag ska till 50 meter från där vi står. Vi gör en förbjuden högersväng ackompanjerade av ett tjutande signalhorn. Och är framme.

När jag tittade på klockan hade det gått 15 minuter sedan jag steg in i taxin. Jag hade fått genomgå samma upplevelse som P J O’Rourke. Men med en väsentlig skillnad. Min taxi hade ett bättre signalhorn.

//Jimmy

Hela bildserien: Mitt Kvarter

Jakarta 2007-03-26 

För er som är intresserade av mer bilder så finns nu hela bildserien upplagt till beskådning. En bild säger ju mer än en hel rese-blogg påstås det. Dofterna får ni fantisera ihop själva. 

//Jimmy

Blok M bilder 

Klicka på bilden för att gå vidare till albumet – slideshow-läge rekommenderas

Mitt kvarter

Jakarta 2007-03-25

Tog med mig den nya kameran ut på en testtur igår. Hur kul som helst! Noterade snabbt att alla i kvarteret ville vara fotomodeller så fort de såg min kamera. Det är väldigt lätt att få kontakt med lokalbefolkningen. Här får ni några bilder som smakprov.

//Jimmy


Hotell Gran Mahakams framsida – även extriört är detta hotell 5-stjärnigt

Ståtliga flaggor vid entrén


Mobil matvagn eldar på mitt emot restaurang KOI – är det månne hemligheten bakom KOI’s rökta norska lax?


Blok M Plaza shopping mall ligger nära hotellet men kan knappast sägas vara något toppenställe


Express-transport genom centrala Blok M


Bajaj taxi med chufför. Prisvärt alternativ med genuin cab-känsla. Finns även i sound-cab variant.


Musikunderhållning på lokal buss i Blok M – live musik gör trafikköerna lättare att uthärda


Vårt lokala vattenhål vägg i vägg med hotellet är en blandning mellan restaurang, galleri och möbelaffär och gör en grymt god pasta


KOI’s entré är, till skillad mot dess franska kock, diskret och trevlig

Un-Boxing!

Jakarta 2007-03-25

Jag och Roffe var på shopping-runda i lördags.

Först var vi på Ratu Plaza i Senayan och kollade på elektronik, mjukvara och filmer. Trevligt ställe där försäljarna inte alls var påträngande på samma sätt som de kan vara i ex Singapore eller Kina. Införskaffade bl a ett eletriskt grenuttag till hotell-rummet. Börjar bli jobbigt mad alla laddare och andra elprylar och bara tre enkeluttag i hela rummet. Köpte även lite filmer och lite kablar och kontakter, för det kan man aldrig få för mycket av.

Drog sedan vidare till Kemang och fotoaffären med stort F, Jakarta Photography Centre. Alla på jobbet som köpt kamera har handlat här. Och när vi väl kom fram förstod jag varför. Kunnig personal, bra sortiment och sjyssta, fasta priser. Hade tidigare undersökt kameramarknaden och vilka modeller som gäller (d v s pratat med Rolf), och komit till slutsatsen att en Nikon D40 var den optimala kameran för mig. En liten och lätt systemkamera med mycket automatik. "Sikta och ta bild" men även mer avancerade finesser.

Slog till på ett kit med kamerahus och två objektiv och minneskort. Köpte till extra bra minneskort och en väska också av bara farten. Så nu ska jag också bli proffsfotograf. På allmän begäran så dokumenterades uppackningen. Så håll i er för här kommer Un-Boxing filmen som beskriver detta ögonblickav pur glädje (för dig som missat hela unboxing-grejen finns en bakgrundartikel här). Tyvärr så strulade inpelningen lite så objektiv och kamerahus kom bara med lite på slutet…

//Jimmy

Unboxing av Nikon D40, del två
 

Oh, vilket Party!

Jakarta 2007-03-23

Hade avskedsparty för Krille igårkväll. Han åker vidare till Dominikanska Republiken på lördagsmorgon.

Vi samlade alla grabbarna och drog till MyPlace Spa i Sanayan. Helfräscht ställe med tre pooler, ång- och torrbastu, varav den sistnämna hade en liten nerkyld pool inne i bastun(!). Som gammal besökare på Varmbadhuset i Karlskrona fann man sig snabbt tillrätta. Noterade dock att de hade samma restriktiva regler på MyPlace som på varbadhuset avseende ölkonsumption i bastun. En trevlig skillnad var dock att på MyPlace slipper man ta med sin egen öl.

En annan skillnad var lounge-området på andra våningen. Mysiga soffor, kalla öl och finger-food. Mitt i rummet fanns en sektion med sköna liggfotöljer med tv och trådlös WLAN access. Och ett speciellt rum där man kunde få någon formav syrgasbehandling. Här framstår cafeterian i badhuset i klen dager i jämförelse.

Sedan var det dax för massage. Jannes kommentar efteråt var: “att en så liten kvinna kan tillföra en man så mycket smärta”.

Efter spa’t gick färden vidare till norra Jakarta och nattklubben på Hotell Alexis, 4Play. Efter att tidgare skippat frukost (trött sedan biljarden kvällen innan), och med endast lunch och lite finger-food som föda under hela dagen, kändes det helt rätt att fortsätta resten av kvällen med Jim Beam och kola.

Somliga intog shots. Andra sökte kontakt med lokalbefolkningen. Plötsligt var Krille borta. Missing in action.

Väl tillbaka på hotellet, trött och med musiken fortfarande ringande i mina öron gick jag och la mig. Utanför hade morgonen redan börjat gry.

//Jimmy

Korruption

Jakarta 2007-03-23

Husorganet The Jakarta Post rapporterade häromdagen om minskad korruption i Indonesien (se tidigare inlägg). Och att korruption är en realitet är något som många här kan vittna om.

Y är en expat på långtidskontrakt. Innan han flög hit skickade han en försändelse med flyg innehållande lite sängkläder och annat grundläggande husgeråd. Häromdagen fick han besked att försändelsen hade kommit fram och måste hämtas ut personligen på flygplatsen. Väl där skickades han runt än hit, och än dit för att få papper och stämplar på plats. Och överallt var han tvungen att smussla över sedlar för att få hjälp. Säkerhetsvakten som tillsammans med Y öppnade och inspekterade paketets innehåll förklarade att priset för att inspektera var 100 000 Rp (80 SEK). Y’s chufför var med och t o m han sa efteråt att flygplatsens personal var "very bad".

R är en annan kollega som nyttjat Visa vid ankomst frekvent på sina resor till Indonesien. Egentligen ska man ha en riktigt business-visa. Men eftersom det är så omständigt att få reser de flesta hit på Visa-on-Arrival. Tjänstemannen som ställde ut visat på flygplatsen klagade på att R hade så många gamla viseringar. Men inget giltigt business visa. 15 USD löste dock problemet.

Slutligen har vi Q. Han stötte på samma problem som R då tjänstemannen förklarade att han inte kunde få Visa-on-Arrival p g a för många tidigare tillfälliga viseringar. Q var dock påstridig. Han framhärdade att han inte var här för att utföra arbete utan bara för affärsmöten (hårfin skillnad kan tyckas men av stor betydelse för vilken typ av visa man ska ha). Det hela slutade med att tjänstemannen tillkallade sin arbetsledare, som i sin tur ringde efter sin chef. Och Q blev tillsammans med dessa tre raskt förflyttad till en avskilt kontor. Väl där förklarade chefen att Q nu hade två alternativ. Antingen blev han deporterad och förevigt bannlyst från landet. Eller så betalade han en "avgift" om 1,5 miljoner Rp (1 200 SEK). Q valde det senare alternativet och noterade att man satt upp en bankomat precis i närheten av immigrationskontrollen. Praktiskt.

//Jimmy 

Biljardkväll på Score!

Jakarta 2007-03-23

I onsdagskväll hade vi biljardkväll med jobbet på “Score!” en kombinerad restaurang, bar och biljardhall. Mannen med de många kontakterna på kontoret, Guntoro, hade fixat fyra biljardbord och Janne organiserade tävlingsmomentet.

Vi hade en jättetrevlig kväll med många glada expats och en glädjande hög uppslutningsfaktor bland de lokala kollegorna. Alla sekreterare var visserligen tvångskommenderade, men de roade sig kungligt trots allt.

För mig som är van vid biljardhallen i Karlskrona var det här en annorlunda upplevelse. Vi serverades en stadig ström av smårätter; kycklingvingar, friterad bläckfisk, quasadillas och annat nyttigt. Ölen var god. Liksom GTn. Och så även Long Island Ice Tea.

//Jimmy

 


Service with a smile


Koncentration, precision och stil


Miss T saknade Thomas A men höll trots det god min


Kö-teknik á la biljardkaféet


Tjejerna flockades som vanligt runt Bengt-Göran


Väl tillbaka i hotellbaren tyckte alla att vi haft en kul kväll