Back in Sweden

Karlskrona 2007-10-21

Resan från Jakarta till Karlskrona tog 28 timmar dörr till dörr.

Det är alltid så abstrakt att komma hem igen. Trots att jag varit hemma i flera dagar nu kan jag fortfarande knappt förstå det. Och tidsomställningen tar ett tag att komma ifatt vilket förstärker känslan av overklighet.

Denna gång kändes det inte lika vemodigt att åka hem som tidigare, vilket förstås är skönt. Jag kunde istället känna stor tacksamhet över att få ha tillbringat 18 trevliga dagar i vad som känns som mitt andra hemland. Och upplevelserna från denna tid kommer hålla mig igång en bra tid framöver.

Kommer att uppdatera bloggen med lite mer bilder när jag väl får tid att sammanställa matrialet från resan. 

Selamat Tingal to all my friends in Indonesia! Thanks for your hospitality and hope to see you all again soon!

//Jimmy

Kaki Lima

Jakarta 2007-10-15

A Kaki Lima food stall vendor on a small street just beside Jl Mahakam

Kom hem hungrig ikväll till Blok M. De vanliga restaurangerna på Jalan Mahakam är stängda p g a Idul Fitri. Så istället testade jag för första gången Mie Ayam (nudlar med kyckling) från en matvagn utanför hotellet.

Vagnarna finns överallt och erbjuder typiskt en eller ett par olika rätter. De kallas Kaki Lima (fem ben) eftersom de består av en två-hjulad vagn med stödben plus försäljaren.

För 6000 IDR (4,50 SEK) fick jag en stor portion nudlar och en liten flaska vatten. Och det smakade förträffligt.

//Jimmy

Life After Age 27?

Jakarta 2007-10-15

Ifall du shoppar eller går på restaurang i Jakarta kommer du att notera en intressant sak. Majoriteten av de anställda är tjejer i ålden 20 till 25 år. Hur kommer detta sig?

Jag diskuterade frågan med en av mina indonesiska vänner, som bekräftade min iaktagelse. Det är enkelt, svarade hon. Vi har stor personalomsättning här och när företagen nyanställer vill de bara ha unga tjejer. För att de vill ha söta expediter? undrade jag. Nej, för att de då endast behöver betala minimilön, blev svaret.

Att söka ett okvalificerat jobb inom tjänstesektorn efter 27 år ålder var i princip omöjligt, förklarade hon. Fabriksjobb ja. Men i butik nej.

//Jimmy

Missionary

Jakarta 2007-10-14

För några månader sedan skrev jag ett inlägg om BATS som bl a innehöll en länk till en blogg där en ung vit kristen kille förklarar konceptet ’synd’ för en tjej han plockat upp till sitt hotellrum. Han tar sig an tjejen och m h a en kombination av gudstro och självupplevd kallelse att bli pastor för söker han få henne att ändra sitt syndiga liv.

Idag satt jag på Starbucks på Pasarya i Blok M när jag uppmärksammade ett omaka par vid bordet brevid. En amerikansk man i 40-årsåldern satt tillsammans med en söt Indonesisk tjej strax under 30. Han förde en inlevelsefull monolog om den kristna 3-enigheten och de många skepnader som vår Herre kan te sig. Hon lyssnade och försökte då och då ställa frågor, men han verkade vara mer intresserad av att lyssna på sig själv.

En sak som slog mig var att han grovt överskattat indonesiers förmåga att förstå engelska talad i snabb, normal samtalston. Talar man långsamt, undviker komplicerade ord och förenklar meningsbyggnaden så kan man kommunicera med de flesta här. Annars riskerar man att hamna i en monolog eftersom den andra parten inte vill visa att den inte förstår.

//Jimmy 

Pulang Kampung

Jakarta 2007-10-14

It’s not easy to survive one week without a good maid

Under Idul Fitri och veckan efter är det tradition att alla som arbetar är lediga så de kan fira tillsammans med familjen i hembyn. Detta innebär bl a att alla chaufförer, maids och nannies är lediga.

I dagens Jakarta Post tar man upp en annan intressant aspekt av Pulang Kampung: hur klarar man sig en hel vecka utan hemhjälp?

De flesta läsarkommentarer, som för övrigt bekräftar min uppfattning om att denna tidning vänder sig till stadens förmögna minoritet, är dock förvånansvärt positiva.

“Vi har lärt våra barn att plocka undan efter sig själva, så nu när vår maid är borta får barnen hjälpa till lite extra“, berättar en läsare.

“Jag kan ju alltid äta mat på restaurang“, som en annan uttryckte det.

“Att städa, tvätta, laga mat och köra bil själv i en vecka får en att uppskatta hemhjälp och driver ännu mera.”

“Vi har två maids. De är så plikttrogna att de turas om att ta ledigt vart annat år. Vi har sådan tur att funnit dessa ansvarsfulla trotjänare.”

Vem sa att livet var enkelt att leva?

//Jimmy

Kurus

Jakarta 2007-10-14

Jimmy March 2007, and me October 2007 (20 kg slimmer) 

När jag la upp bilden i förra inlägget så slog det mig att jag glömt berätta en sak.

När jag ursprungligen skulle resa för att jobba i Jakarta så hade jag två målsättningar:

• Att leva nyttigare genom att träna mer och äta bättre
• Att gå ner i vikt

Efter mina tre första månader kunde jag konstatera att träningen begränsat till till tre tillfällen i hotellgymmet. Maten bestod oftast av gourmet-rätter på stadens bättre restauranger. Men trots detta hade jag lyckats gå ner i vikt! Min gode vän Christian trodde det berodde på flitiga spa besök med tillhörande massage. Eller eventuellt flitig aktivitet på dansgolvet under de många kvällarna på nattklubb.

När jag i somras återvände hem tillbaka till Sverige så lyckades jag iallafall komma igång och gå promenader varje dag. Så lite träning har det ju blivit. Och sammantaget så har jag gått ner över 20 kg sedan jag första gången ankom till Jakarta.

Så när jag nu kom tillbaka till Jakarta efter 2 månader i Sverige så fick jag lära mig ett nytt ord: Kurus. Det betyder smal. Sekreterarna på jobbet ville veta hur jag lyckats gå ner i vikt även i Sverige. Men när jag förklarade att det var dagliga promenader insåg de genast att denna metod inte var applicerbar för dem. We have no sidewalks for walking*, som Tuesdy så besviket uttryckte det.

* Förklaring ges i detta inlägg

//Jimmy

Idul Fitri

Jakarta 2007-10-13

Me in my Idul Fitri outfit

Att befinna sig i Jakarta under Idul Fitri visade sig medföra ett prekärt problem. Många av mina indonesiska vänner bjöd in mig att fira högtiden med dem. Så många att jag inte skulle kunna tacka ja till alla.

En annan aspekt är att ibland är en inbjudan inte alltid en inbjudan. Ibland är det en ren artighetsfras som den invigde förväntas förstå som generös, men ha det goda omdömet att tacka nej till genom att ljuga om förhinder. Mitt problem var att jag inte förstod ifall inbjudan var allvarligt menad, eller ej.

Efter moget övervägande beslöt jag mig för att välja ut ett par av mina vänner och besöka dem i deras hem i samband med någon av de långa middagar som äts under förmiddagen. Övriga vänner inbjöds till en gemensam middag på Bandar Djakarta i Ancols marina. Detta visade sig vara ett bra upplägg.

Jag åkte först till Menteng, en stadsdel i östra Jakarta. Färden dit gick rekordsnabbt tack vare de i princip tomma gatorna. Problem uppstod dock när jag kom fram. Många av gatorna var helt enkelt stängda. Inom islam ber man, shalat, fem gånger om dagen. Idag användes vissa gator för just shalat.

Till slut kom jag dock fram och blev varm emottagen av min kompis Rendi och hans familj. Så fort jag hälsat bjöds jag på traditionell måltid. Ris i en korg av plamblad, Ketupat, soppa och marinerat nötkött. Det var en upplevelse att få äta genuin indonesisk mat serverad i någons hem. Och efteråt kopi, d v s svart kaffe, serverat med en uppsjö av små söta kakor.

Sedan bar det av till södra Jakarta och hem till Dana. Rendi och Octa var med som moraliskt stöd, och för att Danas föräldrar inte skulle tro att jag var deras nya svärson. Hennes mamma kommer från Bali och bjöd på en traditionell vaniljpudding med inlagd frukt.

Kvällen avslutades på Bandar Djakarta med sea-food och kall öl. Åt lite väl mycket krabba med pedangsås, men när man har chansen att äta på en av världens bästa fiskrestauranger med budgetpriser, är det svårt att hålla igen. Jag är ju trots allt från Karlskrona och uppskattar ett prisvärt erbjudande.

//Jimmy

Exodus

Jakarta 2007-10-12

Palung kampung: Massive exodus from the city

Slutet av fastan under ramadhan markeras av Idul Fitri, den viktigaste muslimska högtiden i Indonesien. Idul Fitri firar man tillsammans med sin familj. I Jakarta uppskattas det bo 12 miljoner invånare. Av dessa uppskattas 3-4 miljoner åka tillbaka till sin hemby för att fira Idul Fitri. ‘Palung kampung‘ är ett uttryck som dels betyder tillbaka till hembyn men även används som beskrivning av denna återresas konsekvens. Vilket kan sammanfattas i tre företeelser:

• Överfulla publika transportsystem
• Begränsningar i service inom privat och offentlig sektor
• Jakartas gator töms på trafik

Men trots allt så är fenomenet uppskattat bland de genuina Jakartaborna, Batavis, eftersom de för en vecka får ha staden för sig själva. Ikväll tog vi taxi från Blok M i södra delen till nationalmonumentet Monas i centrala Jakarta. Det tog 15 minuter. Vanligtvis tar resan 45-60 minuter.

Det är en mycket speciell känsla att befinnas sig i en stad tömd på trafik. Bussarna går som vanligt men är till största delen tomma. Det bildas små köer vid rödljusen, men ofta ser man trafikanter som helt enkelt struntar i rödljusen nu när lagens långa arm inte finns i närheten.

I decennier har staden fört en fruktlös kamp mot den ökande trafiken. Politikerna diskuterar att bygga tunnelbana eller skytrain. Dock är finansiering och landtvister problem. Men jakartaborna är luttrade. De har ett andningshål i trafiken en vecka om året. Mer än så vågar ingen hoppas på.

//Jimmy

Traffic Jam

Jakarta 2007-10-04

Det första dagarns i JKT har varigt hektiska. Det är mycket som ska hinnas med på kort tid och många gamla kompisar att återse.

En sak som jag inte blir klok på är trafiken. Normalt sätt så går det att i förväg uppskatta mängden trafik vid en given tidpunkt med en noggranhet överstigande en väderprognos från SMHI. Men nu under ramadhan har alla regler upphört att gälla. I tisdags och onsdagskväll gjorde jag samma resa från Blok M till PLaza Senayan Arcadia. Vid samma tid på kvällen. Första kvällen tog det nästan 30 minuter. Kvällen därpå under 10 minuter. Eftersom trafikmängden är så nyckfull har jag således nollkoll på när och vilken rutt som just nu är den bästa. Känns som jag spenderat halva min vakna tid i en stillastående taxi sedan jag kom hit.

Men tjusningen med att sitta fast i en bilkö är att studera omgivningen omkring sig. Som vanligt är gatuförsäljare och barnmusikanter en del av JKT’s trafikbild. I måndags så hade jag en ovaligt trevlig ukulele-kille utanför taxin, så i ett infall av plötslig ramadhanstämning gav jag honom 1000 IDR (75 öre).  

//Jimmy 

Returning to the Scene of the Crime

Jakarta 2007-10-02

I samma stund som planets hjul nuddade asfalten på Soekarno-Hatta International Airport slog mitt hjärta ett extra slag. Det var lördagskväll och LH778 flyget från Frankfurt via Singapore hade nu nått sin slutdesitnation.

12 timmarsresan från Frankfurt gick smärtfritt. Dels så var det nattflyg, och dels hade jag turen att hamna brevid två trevliga Jakartaresenärer. Tiden går ju så mycket fortare med trevligt resesällskap. Denna gången var det en polsk kille och en indoesisk tjej. Killen hade precis skrivit på ett fyraårskontrakt som ekonom på polska ambassaden utan att någonsin ha varit i Indonesien. Tjejen hade varit på tre månaders semester i Österrike. Det var rent luft, kallt och värdfamiljen duschade bara en gång i veckan. Måste varit en bondhåla på landet.

Väl genom immigrationskontrollen och tullen väntade Harry the Driver utanför i ankomsthallen. Han var lätt att hitta i folkmyllret eftersom han var den enda som hoppade och skrek ‘Jimmy, Jimmy’.

Att igen sitta i en bil på väg mot Blok M efter två måndader var en underbar känsla. Jakarta är som ett andra hem för mig. Och nu var jag hema på nytt. Harry uppdaterade mig på allting som hänt sedan jag senast var här. Om hans barns framgångar i skolan. Om nerskärningar på jobbet där 19 chaufförer nu reducerats till 5. Om hans nyinköpta Vespa som han fick köpa när de flyttade bilpoolen, där han hämtar och lämnar bilen varje dag, till andra sidan stan. När han droppade mig vid Gran Mahakam hotell gav jag honom en riklig ramadhan-dricks som tack för hjälpen.

Första kvällen droh jag och BJ till Plaza Senayan Arcadia för att äta på Black Cat igen. Efter resan kändes det fantastiskt gott att smutta på en Perfect Martini och lyssna på smooth pianojazz. Oxfiléen men cajun bearnaisesås, vitlökspotatismos och ratatouille var precis så god som jag mindes. Dock visade det sig att lång resa plus god mat och dryck resluterar i, just det, trötthet.

Söndagen gick i shoppingen och hårklippningens tecken. BJ och jag var på Senayan City och kollade in en BMW utställning, samt en roadshow med årets nyheter från Sony. Fast jag får väl erkänna att det var besöker på Starbucks och en stor Cappocino som var min favorit. Behövde verkligen lite koffein för att få igång kroppen.

Måndagen fortsatte i shoppingens och kaffets tecken fast denna gång på Pondok Indah Mall. Passade på att besöka mitt gamla Starbucks och uppdatera mig om den gravida servitrisen. Och jo, hon hade precis fått barn. Och ja, det blev en pojke. Ifall hon fortfarande tänker döpa honom till Jimmy är dock fortfarande obekräftat.

En sak som slog mig var hur fort jag föll tillbaka i min Jakarta mode. Tog cirka 18 sekunder. Allting här känns bekant. Endast trafikintensiteten och den loja attityden på kontoret skvallrar om att det är mitten av ramadhan. Men dofterna, leenderna och stadens puls är precis som vanligt. Och så även mitt muntra humör. Over and out.

//Jimmy