Film-tajm: The Eye

Jakarta 2008-07-31

En av favoritsysselsättningarna här är att gå på bio. Förra året testade jag lyxvarianten, Premiere, där man sitter i supersköna fåtöljer och de serverar drinkar under filmen. Biljettpriset dit är 67 SEK. Kan tyckas billigt för en svensk men här är det mer än en normal dagslön för de flesta i Jakarta.

Så alternativ nummer två är Cinema 21 där biljettpriset landar på 10 SEK. Och då är salongen och stolarna ändå bättre än på de svenska biografer jag besökt.

Octa och jag gick och såg thrillern Wanted förra veckan och det gav mersmak. Så denna vecka såg vi skräckfilmen The Eye (2008) med Jessica Alba. Det är en amerikansk re-make på HongKong filmen Jian Gui (2002).

Fröken Alba spelar en blind konsertviolinist som genom går en ögontransplatation (!). Ögonen kommer från kvinna som dog under mysiska omständigheter. Historien är tunnare än pappret den är skriven på. Efterråt tyckte Octa att filmen var ok, men jag litar inte på henne eftersom hon satt med händerna framför ögonen under större delen av tiden.

Lättsam underhållning. Och popcorn och jordgubbs-shake är alltid gott.

//Jimmy

Back to Work!

Jakarta 2008-07-30

Jag har fått avbryta min semester. Plikten kallar. Och cirklar sluts.

Förra året var jag här och jobbade i nästan 6 månaderi ett stort projekt. Den 27 juli 2007 åkte jag tillbaka till Sverige.

Ett år senare, måndagen den 28 juli 2008, var det dax att jobba i Indonesien igen. Jag har blivit inkastad i vad som kan liknas med ett stort detektivjobb för att få fram svar på några delikata frågor. Denna gång så kommer jag dock inte att stanna så länge. Bara några veckor.

Så i måndagskväll flyttade jag tillbaka till Gran Mahakam i Blok M. My home away from home. Fick ett nyrenoverat rum.

Så fr o m nu kommer frekvensen på blogg-inläggen att bli lägre.

Måste sluta nu. Dax att testa det nya badskummet!

//Jimmy 

Barnens Dag

Jakarta 2008-07-27

Celebrating Children’s Day stuck in traffic

Barnens dag här i Indonesien inföll idag. Vi tänkte fira genom att åka till en utomhus-bazar som satts upp tillfälligt på Jl Thamrin. Kvällen innan såg vi hur man spärrat av den södergående delen och satt upp en massa tält.  Detta på huvudleden för all norr-söder trafik genom stan.

Vi bestämde träff med Dana och hennes syster Delhia och hoppade in tillsammans med Octas flickor i en taxi. Lunchtid en söndag i Jakarta var trafiken tjock redan på väg genom Menteng. Resan till Jl Surdiman och rondellen vid Plaza Indonesia tar normalt en kvart. Idag tog den nästan en timme. Väl där började vi spana efter bazaren. Vi hade sett den tidigare på denna gatan men var? Trafiken rörde sig med myrsteg. Flickorna spanade ut för att försöka finna bazaren men förgäves.

Tre kvart senare och trafiken är fortfarande lika dålig. Mellan träden i allén ser jag plötsligt skyltarna till en shoppingmall som jag känner igen och inser att vi är tokfel. Vi har åkt i fel riktning. Octa upprepar adressen till taxichauffören och han säger “Aah, var det dit ni skulle?”.

Efter två timmar i taxi kommer vi fram till Sarinah shopping mall där våra kompisar väntar. Och fem minuter efter att bazaren officiellt har slutat. Alla tält och utställningar håller på att monteras ner. Vi går längs Jl Thamrin på jakt efter något som fortfarande är öppet men får ge upp efter någon kilometer. Går tillbaka igen och stärker oss med kaffe och milkshake på ett kafé.

Det känns så typiskt Jakarta att fira barnens dag i en bilkö.

Vi bryter upp och åker till Batawi festivalen i södra Jakarta. Det är en tvådagars utomhusmarknad inte helt olik Lövmarknaden i min hemstad i Sverige. Det är varmt och vi går längs en lång gata fylld av försäljningsstånd. Lång borta i fjärran hörs ljudet av åska. Efter ett tag kan man se blixtarna och himmeln mörknar. Vi börjar vända tillbaka för vi inser att det snart börjar regna. Och när regnet väl kommer öppnar sig hela himmeln. Tar skydd vid en restaurang som dagen till ära är stängd. Octa hade tidigare fått ett reklamblad till en annan restaurang i närheten och ringer dit. Hon försöker få dem att skicka över någon med paraply till oss för att torrskodda ta oss till restaurangen, men den är redan full.

En timme senare slutar regnet lika plötsligt som det kom, och vi går till en indonesisk restaurang. Fyra vuxna och tre barn, god mat, trevligt ställe och det kostar nästan ingenting.

Vi avslutar barnens dag med att äta fruktkompott och sen navigerar vi oss mellan vattenpölarna fram till taxikön. Denna gång är vi extra tydliga med vilken adress vi ska till. Trots det lyckas vi åka av vid fel avfart och till tonerna av en motor i tomgång somnar vi i baksätet på väg hem. Utanför har det börjat regna igen.

//Jimmy

Stadium

Jakarta 2008-07-25

Diskoteket Stadium i Kota är känt för många saker. Öppet dygnet runt på helgen. Mycket tillfälliga flickvänner. Mycket droger. Det är också en en bra sammanfattning för varför jag aldrig varit där. Tills nu.

Vi var ett glatt gäng som trots den sena timmen inte ville gå hem. "Vi drar till Stadium" föreslog någon och vips stod vi i hissen på väg upp till nattklubben. Någon ville stiga av på fjärde våningen och testa spat, men blev nerröstad. Ej heller fanns någon konsensus kring att sjunga karaoke. Jag hade glömt bort att detta var ett one-stop-entertainment ställe.

Väl inne i nattklubben blev jag positivt överraskad. Musiken var inte öronbedövande, och med lite ansträngning kunde man föra ett samtal. Dekorationerna bestod av stora drakar och lampor i form av imiterade eldslågor. Trachy. Precis som jag hört fanns det pillerförsäljare överallt. Tyvärr hade de inte C vitamin i brustablett-format för det hade jag behövt dagen efter.

Stadium var en intressant upplevelse. Bra musik och väldigt blandad publik. Mer vilda western än X2. Men det gäller ju för hela Kota-distriktet också.

Stadium
Jl Hayam Wuruk 111, North Jakarta
Tele: +62 (0)21 626 3323 

//Jimmy

Jaya Pub

Jakarta 2008-07-25


Jaya Pub – “Where everybody knows your name…”

Epitetet klassiskt slarvas det väl en del med i den här staden, men om det är ett ställe som förtjänar den benämningen så är det Jaya pub. Den öppnades 1975 och lyckades få till inredningen så bra att man inte funnit orsak att ändra den sedan dess. Den är som Jakartas motsvarighet till baren i TV serien Cheers.

Snett över baren satt ett koreanskt gäng, med en snubbe i vit skjorta och stora svarta pilotglasögon. De var helsköna och flaxade med armarna i luften så fort de kände igen en låt. Rätt som det var så går han upp på scen och sjungen en låt. Och killen kan sjunga. När han är klar och tillbaka vid sitt bord skickar vi över en drink för att visa vår uppfattning. Senare kommer deras sällskap över till vårt bord och presenterar sig. Han heter Mr Kim (inte helt oväntat) och vi lovar att höras av.

Jaya PubThamrin, västra sidan av gatan. Bakom Jaya Building. Nära Thamrin Tower och Zen Karaoke.

Adress:
Jalan M.H. Thamrin 12 Gedung Jaya
Jakarta 10310 Indonesia
Tele: +62 21 312 5633

//Jimmy

Aljazeera

Jakarta 2008-07-25

Det är bara att erkänna. Jag är storkonsument av nyheter. I flera års tid har jag följt världens nyheter via CCN, BBC World Services och andra engelskspråkiga kanaler.

I början var CCN i en klass för sig själva. Deras bevakning av Operation Desert storm i Kuwait placerade dem i en egen klass när det gällde snabb nyhetsbevakning. Tyvärr har de under de senaste åren genomgått en förskjutning bort från det dokumentära rapporterandet, till förmån för långa utdragna intervjuer med diverse experter som kommenterar och analyserar. Och CNN International, den kanal som sänds utanför USA, känns mer amerikanskt introvert.

Under denna resa har jag för första gången fått bekanta mig med Aljazeera och dess engelskpråkiga kanal. Det tog mig ett bra tag att inse att det var Aljazeera. Tilltalet och produktionen är så lik den ursprungliga CNN att jag förväxlade dem.  Men efter att ha följt kanalen några veckor så måste jag säga att den är bättre.

De har i princip ingen reklam. Bara korta sponsor-vinjetter. När CCN reporten står på en gata i Gaza och beättar om vad som hänt, visar Aljazeera bilder och intervjuar lokala politiker. Och ställer tuffa frågor. När de rapporterar från en presskonferans i Afganiskan om säkerhetssituationen framgår det med all tydlighet att TV bolagets uppfattning och den afganska presidenten skiljer sig stort.

Min tidigare uppfatting av Aljazeera var att den var en muslimskt språkrör ut i världen. Inget kunde vara mer fel. Det är alltid trevligt när ens fördomar kommer på skam.

//Jimmy

Gatuliv

Jakarta 2008-07-25

Det finns en egen värld precis utanför hotellet.

Kön med väntande taxibilar är oftast det första man ser. Chaufförerna sitter på huk längs med muren, röker och filosoferar. Är det inga bilar där dyker transport-fixar-killen upp. “Taxi, mister?” frågar han och rusar sedan ut i den första av fyra filer för att stoppa en bil viftandes med hela armen. När han väl lyckats ser han ut som han precis har löst gåtan om meningen med livet. Han vill ha 1000 INDR (70 öre) för besväret.

Granne med hotellet ligger en byggtomt. Det byggs dygnet runt. Det ska bli ett kulturcenter.

På kvällen fylls trottoaren av matförsäljare och en mobil variant av Lennarts Tobak. Hit brukar vi gå för att köpa nattmat. Här finns bl a nasi goreng, stekta nudlar med kyckling (mie goreng ayam), kyckling- (sate ayam) och köttspätt (sate pedang). Vi brukar beställa nudlar och Nasi Goreng. Mannen som lagar och säljer maten från sin kärra känner igen oss nu, och vet att jag inte vill ha några räkchips till mina nudlar. Han lagar till dem medans vi sitter på var sin rosa plastpall på trottoaren. Jag hälsar på mannen som sitter brevid mig. Han nickar tillbaka.

Bygget bakom oss har involverar en hel del grävande. Lastbil efter lastbil lämnar tomten med utgrävda massor. Jag noterar att vatten stigit upp i en liten grop i trottoaren precis bredvid där vi sitter. Funderar en kort stund på ifall detta är skitigt avloppsvatten eller från en avgrävd vattenledning, men bestämmer mig för det senare. Mina nudlar är färdigstekta nu och mannen tömmer ut resterna av matolja ur wookpannan över en jordhög på trottoaren. Högen ser ut som en igelkott p g a alla instuckna sate-spätt av bambu.

Hela kvarteret handlar här. Taxikillarna, byggarna och hotellpersonalen. En av house-keeping killarna hälsar åt oss medans han hämtar sin mat i en liten svart plastpåse. Vi tränger oss förbi några väntande ojek förare (motorcykel-taxi) och går tillbaka upp på rummet på översta våningen.

Mina nudlar är jättegoda och sköljs ner med en kall Bintang. Vi lägger oss och ljudet av trafiken på gatan vaggar oss till sömns.

//Jimmy

Wifi

Jakarta 2008-07-24

Att hitta hot-spots för trådlöst internet i Jakarta har visat sig var krångligare än jag trott.

Det beror i huvudsak på att de flesta ställen (läs shoppingmalls) kan klassificeras i tre kategorier:

  • De som helt saknar wifi
  • De som har wifi baserat på (lokala) betallösningar
  • De som har gratis wifi

Kategori ett gäller i första hand malls som vänder sig enbart till lokalbefolkningen.

Kategori två finns på alla större shoppingmalls och på Starbucks. Problemet är bara att betalning oftast görs med lokalt bankkort (hej då, alla turister!), och att det finns en uppsjö av olika leverantörer. Roaming mellan olika leverantörers stöds dåligt. Och ingen leverantör har täckning överallt. Starbucks är undantaget eftersom det är ett och samma nät, och jag tror (men har ej verifierat) att det går att köpa voucher direkt i butiken.

Kvar finns då kategori tre. De åtråvärda fria surf-zonerna. Det enklaste sättet att finna dem är att ta reda på vilka affärs-kedjor som erbjuder fritt wifi, och sedan kolla upp var de ligger. Än så länge så hållar jag koll på Coffee Bean (kaffe-ställe) respektive Izzy Pizza (mat-ställe). De finns placerade överallt i JKT.

Nu för tiden plannerar jag mina resor till shoppingmalls baserat på ifall de har Coffee Bean, eller inte.

Fyr- och femstjärniga hotell erbjuder oftast internet. Var dock bredd på att betala runt 100 SEK/dygn.

//Jimmy

Sinetron

Jakarta 2008-07-24

Sinetron är det indonesiska begreppet för såp-opera på TV.

Här finns en uppsjö av kommerciella TV-kanaler som alla fokuserar på minsta gemensamma nämnaren. Och oftast utgörs den av såp-operor. Varje kanal med självaktning kör såpor dagarna igenom. Beroende på tid på dagen så ändras målgruppen, så att hemmafruarna kan se ostört medans barnen är i skolan. Och när skolan slutar börjar serierna handla om tonåringar och deras kärleksbekymmer.

Skillnaden mellan den värld som såporna utspelar sig i, och verkligheten för gemene man, är milsvidd. I såpornas värld har alla egna bilar, och bor i fina välmöblerade hem med trädgård. Bilköer, korruption, översvämningar eller tiggande gatumusikanter förekommer aldrig. Fattigdom berörs endast indirekt i form av den fattiga goda flickan som förälskar sig i den noble rike pojken.

I själva verket är skillnaden så stor att man kan undra. Återspeglar såporna drömmen om ett bättre liv, eller är de ett uttryck för en grovt förskönad nationell självbild?

I Indonesien undviker man konsekvent strukturella problem till förmån för kortsiktiga populistiska frågor, gärna av moral karaktär eftersom det mobiliserar mest folkligt engagemang. Det är i detta sammanhang man ska se fenomenet sinetron. Det är en del av bröd och skådespels-politiken. Så länge lunchdiskussionen kretsar kring vad som hände senaste avsnittet av Cinta Laura, kan andra företeelser fortskrida. I skuggan av lätt-tuggade TV serier.

Att göra ett program i stil med Uppdrag Granskning är lika avlägset som indonesiens första månlandning.

//Jimmy

Barack Obama – A Menteng Home-Boy

Jakarta 2008-07-24

Aljazeera direktsänder Barack Obamas tal från Berlin. Alla i Indonesien vet om att Obama har någon form av knytning till landet men få vet exakt vilken. När han var liten bodde han här i Menteng, Jakarta, mellan 1967 och 1971 med sin mamma och hennes nye indonesiske man.

Det är ett bra tal. Obama säger att han har kommit till Berlin för att tala i egenskap av engagerad världsmedborgare, inte som presidentkandidat. Och att han följer en tradition av andra amerikanska talare i Berlin; John F Kennedy, Ronald Reagan och Bill Clinton. Men att han kanske ser lite annorlunda ut. Publiken jublar.

Han talar om att murar som har rivits. Om hur öst och väst europa återförenats. Men nu finns det andra former av murar som måste besegras. Murar mellan folk, kontinenter och religioner. Bara genom sammarbete, förtroende och ömsesidig dialog kan vi bygga alianser som kan lösa de globala problem vi står inför. Terrorism, miljöförstörelse och handel med droger kan bara bekämpas ifall människor som delar samma ideal går samman globalt.

Tänk att en liten svart kille som brukade spela fotboll i Menteng under Soeharto-eran nu står i Berlin och talar till världen. Även om talet innehåller få konkreta saker, förutom att amerika måste avvisa totyr som medel mot terroristbekämpning, känns ändå talet historiskt. Tanken på ett mer öppet USA förenat av en framtidsvision snarare än rädsla för omvärlden är tilltalande. Det inger hopp.

Och ifall någon skulle fråga mig var jag var den där dagen när Obama gav sitt historiska Berlin tal så kan jag säga att jag var i hans gamla hemtrakter. I Menteng.

//Jimmy

Indonesian Divorce Statistics

Jakarta 2008-07-24


Happy Indonesian family

Enligt färsk officiell statistik från indonesiska religionsdepartementet ökar skilsmässorna i landet.
10% av äktenskapen slutar i skilsmässa och det är främst bland unga familjer som det ökar.

Orsak till skilsmässa:

  • Inkompatibilitet (p g a otrohet) – 54 000 fall
  • Oharmoni – 46 000 fall
  • Ekonomiska svårigheter – 24 000 fall
  • Släktproblem – 9 000 fall
  • Familjekris – 4 700 fall
  • Tvångsäktenskap – 1 700 fall
  • Familjevåld – 900 fall
  • Polygami – 879 fall
  • Biologiska defekter (ex infertilitet) – 580 fall
  • Äktenskap med minderårig – 284 fall
  • Politiska olikheter – 157 fall
  • Inspärrad i fängelse (maken kriminell) – 150 fall

Statistiken presenterades 15 juli av departetemtsrådet Nasarudin Umar. Av alla orsaker till skilsmässa fanns det en som särskilt oroande honom. Nej, det var inte familjevåld, otrohet eller pedofili. Det var att de pågående regionala valen, samt nästa års parlamentsval, skulle skapa interna politiska familjekonflikter.

Och denna historia är ännu ett exempel på hur politikerna här väljer att styra debatten. Tuffa frågor döljs i en dimma av uppförstorade småproblem.

//Jimmy

Dåliga nyheter på Visafronten

Jakarta 2008-07-24

Idag kom svaret från kina. Det var inget bra svar.

Jag fick två val. Antingen ansöka om ett nytt inbjudningsbrev. Det tar 1-2 veckor. Eller skicka tillbaka mitt  nuvarande brev för uppdatering. Problemet är bara att dt måste budas från Sverige till Kina, och till Jakarta. Och då är det inte här förrän tidigast mitten på nästa vecka. Och jag plannerade att resa till Kina nästa fredag.

Det skulle i normala fall vara ok ifall ambassaden i Jakarta inte hade slutat med sin endagars expresservice. Så det blir till att åka hem till Sverige och ansöka i Stockholm. Och allt detta för att jag inte hade en inbjudningsbrev i orginal med fin röd stämpel, samt att ansökningsorten var fel.

Bra träning för tålamodet. Dagens lärdom: Ifrågasätt inte det obegripliga.

//Jimmy

Våga Fråga

Jakarta 2008-07-22


Andini is not afraid to ask questions

När jag skulle börja första klass gav mamma Ulla mig ett råd: “Ifall du inte förstår så måste du fråga. Låtsas aldrig att du förstår.”

När Andini började första klass förra veckan så försökte jag överföra denna visdom via Octa. Hon ändrade dock lite i rådet och la till att “det är bara smarta barn som vågar fråga”. Efter första veckan frågade Octa Andini ifall hon hade ställt någon fråga, men Andini skruvade på sig och erkände att hon inte gjort det eftersom hon än så länge förstått allting.

Igår kväll var Andini lite krasslig. Nått förkylningsproblem. Så i morse så sken hon upp och sa till sin mamma att nu hade hon förberett sin första fråga till fröken. “Kan jag få slippa skolan idag och gå hem och vila istället?”

Frågan censurerades bort. Och när hon kom tillbaka efter skolan mådde hon bra igen.

//Jimmy

Restaurang-tips: Q Smoke House Factory

Jakarta 2008-07-22 

När jag var här i feb 08 så testade vi ett nyöppnat steak-house i Blok M som var jättesjysst: Q Smoke House Factory

Jag och Octa tog en taxi från Pondok Indah och som vanligt är det 50% chans att chauffören känner till adressen. När vi kom fram till Blok M körde han fel. Varken han eller O vet var adressen ligger. Två indonesier och en svensk i en taxi. Och jag får dirigera dem. 

Jag skojar med chaffisen och säger att detta är min hemma-stadsdel och han tror mig.

Väl framme på Smoke House Factory visar det sig att stället är öde, samt att det har fritt trådlöst internet. Bonuspoäng!

Vi får ett bra bord i en utedel under tag. Var sin skön soffa, egen TV och helt själva känns det mer som vardagsrummet man egentligen ville ha i Jakarta, än en restaurang. Vi äter för en spottstyver mot vad motsvarande ställen kostar på annat håll i stan. Lungt och tyst och inget störande trafikljud eller hög musik. Det är perfekt efter en lång dag. 

 Nu vill Octa hem till Menteng, men jag ligger så bra i soffan och bloggar och vill fortsätta dricka Bingtang. Detta stället skulle kunna bli mitt nya stamställe ifall det bara låg lite närmre Menteng.

Det kan vara lite svårt att hitta hit första gången. Ta till det gamla jägareknepet och ring och be dem beskriva vägen. 

//Jimmy 

Address: Jl. Panglima Polim IX/16, Jakarta
Tele:      +62 (0)21-720 0671; alt +62 (0)21-720 067

(Un)Steady-Cam

Jakarta 2008-07-22


A good tripod makes all the difference

Att se på indonesisk TV kan lätt ge en känsla av sjösjuka. I början upplevde jag det flera gånger utan att förstå varför. Bilden gungar och svänger som om det spelats in samtidigt som en mindre jordbävning. Men sedan slog det mig. Alla reportage utanför studion görs av kameramän utan stativ.

Det hela blev än mer komiskt när jag råkade få in hotellets egna info-kanal på TVn. Massor av fina bilder på nystädade rum och karaokerum med tömda askfat. Det hade varit bra om det inte varit för en sak. Det spelades in utan stativ av en kameraman med svåra muskelspasmer. Deluxe room hoppade i sidled i bild, och sweet room (sic) rörde sig mer än en hytt på Titanic.

Kanske är jordbävningarna här bara en myt skapad av lokala kameramän utan stativ?

//Jimmy