(Hem-)hjälplös

Jakarta 2009-09-29

Slutet av ramadan innebär semester för de flesta. Det är den tid på året då trädgårdsarbetare, hembiträden och chaufförer sätter sin i en överpackad buss för att resa 15 timmar hem till byn för att fira med familjen.

Jag minns hur jag 2007 läste insändarsidorna i Jakarta Post där man diskuterade de bästa överlevnadstipsen när tjänstefolket var lediga. Det fanns en konsensus kring att det enda vettiga var att ta planet till Bali och checka in på ett femstjärnigt hotell.

I år var det vår tur att känna på hur hårt livet kan vara utan hemhjälp. Ida, vår maid, drog till sin hemby på östra Java i tio dagar. När den första paniken hade lagt sig, och vi slutat förbanna oss själva för att inte bokat in oss på Hotel Padma på Bali, gjorde vi upp en plan. Det gick förträffligt, men det tarvar en del jobb att hålla efter 250 kvm marmorgolv. Tre dagars nersmutsning här är som tre månader i Sverige, p g a luftföroreningarna.

Igår kom Ida tillbaka. Nyklippt och utvildad. Vi var glada att se henne igen.

//Jimmy

Work Ethics

Jakarta 2009-09-27

Förra helgen firades Idul Fitri i Indonesien, vilket markerar slutet på fastemånaden ramadan.

Idul Fitri har många likheter med svensk jul, och veckan efterråt har de flesta semester. Måndag och tisdag denna vecka var officiella helgdagar, och många tog ut några semesterdagar för att kunna vara ledig hela veckan.

Onsdagen var således den första officiella arbetsdagen. I år gjordes extra grundliga närvarokontroller för alla i offentlig förvaltning, för att säkerställa att ingen smet från jobbet. Resultatet var ganska nedslående. På vissa ställen utanför Jakarta var den ottillåtna frånvaron runt 80%. Här var det något bättre även om det rapporterades om otaliga personer som stämplat in och ut vid samma tillfälle. Min favorit var killen som struntade att dyka upp, men glömde bort att han var ansvarig för att låsa upp och släppa in sina kollegor. Så 200 personer blev strandade utanför kontorsbyggnaden eftersom de inte kunde komma in. Och tack vare närvarokontrollerna kunde de ju inte gå hem heller.

Jakartas borjmästare har förkunnat att all otillåten frånvaro kommer att reslutera i uteblivna befodringar och framskjutna lönerevisioner för de involverade.

Nu visade det sig att den lagstiftande församlingen inte var mmycket bättre. Alla parlamentariker skulle börjat jobba i onsdags. Men en kontroll av närvaron gav vid handen att en dast en bråkdel kom i tid. Och en hel del stämplade in och ut på samma gång. Dock har man ej annonserat några sanktioner mot dessa synadre.

Det finns en viss förbättringspotential när det gäller arbetsmoral.

//Jimmy

Earthquake

Jakarta 2009-09-02

Idag fick jag känna på mitt livs första jordbävning.

Jag jobbar på översta våningen i en 12 våningsbyggnad i södra Jakarta. Strax innan tre på eftermiddagen fortskred allting i normal ramadan-takt på kontoret. Nerräkningen till att bryta fastan hade börjat och en och annan västerlänning funderade på att gå ner till kaféet nedan för en eftermiddagsfika.

Min nätverksanslutning dog plötsligt. Hann tänka att det nog var lika bra att ta hissen ner och ta den där fikan, eftersom det skulle dröja ett tag innan nätverket var uppe igen. I samma stund känner jag hur stolen rör på sig i sidled. Hela rummet rör sig faktiskt. I en fem till tio sekunder svajde byggnaden fram och tillbaka. Det kändes som att vara på ett fartygsdäck under rungande storm.

Vad gör man när en jordbävning uppstår? Lägger man sig under skrivbordet som de gör på film, iaktagandes hur inredningen faller ner och dammet sprider sig genom kontorslandskapet? Verkligheten visade sig vara annorlunda. Jag gjorde som mina kollegor och packade ner min dator och alla viktiga papper i väskan, och tog trapporna ner. Försökte SMSa men mobilnätet var överbelastat.

Det tog en stund att ta sig ner. Det var totalt fullt i trapphuset. Samtidigt kände vi hur byggnaden fortsatte att röra sig, om än mindre kraftigt, och förstod att det hela inte var över ännu.

För mig var det som sagt första gången jag upplevde en jordbävning, och sålunda hade jag ingen uppfattning hur pass kraftigt skalvet varit. Så jag frågade Clement, en lokal kollega, ifall det var ett litet eller stort skalv. Oh, sa han, det var det kraftigaste jag någonsin upplevt.

Hela evakueringen förflöt lugnt och vi samlades utanför på parkeringsplatsen, på behörigt avstånd från byggnaden. Varje våning har vakter som styr upp evakueringen, och utanför finns ett gigantiskt högtalarsystem för call calls som nu informerade om evakueringsprocessen. Efter att ha väntat utanför i solen tillräckligt länge mindes jag plötsligt min ursprungliga idé om fika. Tog således min tillflykt till den närliggande shoppingmallen. På markplanet i PIM1 fanns det både kaffe och fungerande internet. Det kändes bättre att slutföra arbetsdagen där, än på 12:e våningen.

Där fick jag kontakt med Octa. Hon och flickorna hade åkt i bilen när skalvet inträffade. De hade stannat bilen och dragit åt handbromsen. Efterskalven hade de inte märkt av för trafiken är så stötig i vanliga fall att lite efterskalv gör varken till eller från.

Jakarta Post skriver att skalvet var 7,3 på Ritchterskalan. Än så länge har 10 personer dött. Myndigheterna har utlyst tsunamivarning längs Javas sydkust.

//Jimmy