Adam’s Room

Jakarta 2011-01-31


Adam taking a nap

Igår kom Adam och Octa hem från sjukhuset.

Idag har han testat sitt rum på bottenvåningen. Ögonen plirade när vi kollade på de fina bilderna som Marlené skickat från Sverige. Och öronen fick sin beskärda del när vi prövade speldosan från farmor Ulla. Den måste varit bra för han somnade efter två minuter.

Farmor uppmärksammade oss på att Adam är född på samma dag som som min morfar Olle. Morfar var en fena på att spela trummor i jazzband och på att sälja korv. Därav hans smeknamn, Korv-Olle. Korvtraditionen förs vidare genom Octa som har utrustat barnsängen med två korv-kuddar på klassiskt indonesiskt vis. Dessutom ser han ut som en liten korv när mamma sveper in honom i sin blåa filt.

Huruvida han kommer att axla jazz-arvet återstår att se. Men ett framtida besök på jazzklubben Black Cat skulle ju vara en bra början.

Mer bilder finns här.

//Jimmy

Satu Lagi Bar

Jakarta 2011-01-30

Idag kom Adam hem från sjukhuset. Allting gick bra förutom att det tog fyra timmar för dem att skriva ut räkningen så att vi kunde betala och åka hem. Det orsakade ett visst kurr i magen, så jag och Stefan bestämde oss för en söndagsmiddag på Satu Lagi bar.

Första gången jag besökte S L var 2007. Det var en omtumlande upplevelse. Aldrig förr hade jag sett så många västerlänningar som levt för länge i Asien för att någonsin kunna återvända hem. Det är något de har i blicken som avslöjar dem. Det och det stora halvtomma ölglaset i handen.

Sedan dess har S L blivit mer städat, och dessa Old Boys har hittat nya vattenhål. Fast det finns fortfarande en trogen skara stamkunder som man alltid finner där. Men tiden lär man sig känna igen dem. En av dem kallar vi för Woody Allen p g a hans likhet med denne. Woody sitter alltid ensam och oftast med en Gin och Tonic. Han pratar aldrig med de andra gästerna. Endast med servitriserna när han beställer mer dricka. Ikväll kom jag och Stefan till S L före Woody. Först blev vi oroliga att det hänt något med honom, men lite senare anlände han och slog sig ner vid baren. Som vanligt höll han sig för sig själv.

När det var dax för oss att betala och gå så passerade vi Woody. Och han kollade rakt på oss och nickade sakta. Vi hade blivit igenkända av Woody. Nu var vi plötsligt stammisar. Officiellt antagna efter att ha varit hang-arounds under en längre tid.

Innan jag och Stefan skildes åt bestämde vi att ta en ny S L runda nästa tisdag. Från och med nu dricker vi bara Gin och Tonic.

//Jimmy

Adam

Jakarta 2011-01-27


A 15 minutes old Adam

Adam Pettersson. Född: 27 Jan, kl 10.31 på Brawijaya Hospital, Jakarta.
Vikt: 2,7 kg. Längd: 47 cm.

Adam och Octa mår bra. De vilar just nu ut på sjukhuset.

//Jimmy

Virtuell självbild

Jakarta 2011-01-22

Ifall man besöker en bar i Jakarta är chansen stor att gästerna är tysta. Inne för att de inte har vänner omkring sig att prata med, utan för att de är upptagna med att uppdatera icke närvarande vänner hur roligt de har i baren via sin mobil. Egendomligt? Nej, inte här.

För ett tag sedan var jag på bröllopsfest. Brudparet hade slagit på stort och hyrt den stora festsalen på hotell Kepinski. Brudens gamla väninnor hade flugit in från hela världen för att närvara. Mat och dryck serverades i generösa mängder. Trots det minglades det väldigt lite. Orsaken? Gästerna, och speciellt den kvinnliga delen, poserade omväxlande framför mobilkameror för att sedan spendera långa perioder nedsjunkna över mobilen för att ladda upp bilderna till Facebook, och skriva exalterade inlägg om hur förträfflig deras kväll var. Detta fick i sin tur andra gäster på festen att kommentera dessa inlägg med ännu mer upplupna texter. Så i praktiken minglades det i rummet, fast via mobiltelefonerna.

Så varför är det mer attraktivt att kommunicera virtuellt än öga mot öga?

En engelsman jag träffade i kön på immigrationskontoret för ett tag sedan hade en spännande teori. Han pekade på det faktum att indoneser lever i ett samhälle där den privata sfären är starkt begränsad av omgivningens normer och konversioner. Det gäller att passa in i gruppen. Sociala nätverk blir därmed en utökning av den privata sfären. En individens oas.

En annan faktor som jag tror spelar in är den stora betydelsen av status och en välputsad personlig fasad. På Facebook bestämmer jag själv vilka aspekter av mitt liv jag vill betona. Jag kan lätt filtrera bort det som inte ger höga sociala statuspoäng, editera min profilbild för att se extra vacker ut, och framhäva min spännande karriär tillsammans med andra framgångsrika kollegor. Att jag i verkligheten pendlar två timmar enkel resa till ett utsiktslöst jobb med minimilön på ett sunkigt kontor behöver aldrig framgå.

Den virtuella självbilden blir en förlängning av den verkliga. Facebook och linkade sociala nätverk gör det är så mycket enklare att porträttera sig själv fördelaktigt, att fördelningen mellan verklig och virtuell interaktion förskjuts mer och mer.

Det intressanta med Facebook, Blackberry messaging och andra internetbaserade sociala tjänster är att de både är en skådeplats för att visa gruppbilder från fester och glam, men även en en plats att ventilera sin ilska och frustration. Jag har indonesiska vänner som aldrig skulle visa ilska eller aggression offentligt, men som inte tvekar att lätta på trycket på Facebook. Medvetet eller inte berättar de om smärtan från krossad kärlek eller oron över sen menstruation. För sina 400 närmaste Facebook-vänner.

Sociala nätverk är det som driver mobilt internet i Indonesien just nu. Landet blev i år det tredje största landet att generera Facebook trafik efter Storbritannien och USA.

//Jimmy

Dagens web-tips: Trafikkaos Live

Jakarta 2011-01-19

Äntligen ett ämne som har något för alla.

Både potentiella färskingar till Jakarta, gamla veteraner, eller Jakarta-älskare i exil, kommer att uppskatta att kunna bevittna Jakartas berömda trafikkaos (fast utan att behöva krypa fram i 5 km/tim).

En mjukstart fås via LewatMana.com som bl a erbjuder denna vy över Jakartas huvudled, Jl Surdiman. Denna väg är en riktig klassiker för alla som reser i södra Jakarta eftersom det är huvudstråket för all trafik i nord-sydlig riktning. För säkerhets skull avslutas Jl Surdirmans norra del med en rondell, där dagliga demonstrationer säkerställer att medelhastigheten hålls på en nivå som skulle få svenska Vägverket gröna av avund.

En annan bra site är Jendela Jakarta där vars kameror bl a erbjuder en underbar vy över smoggen kring Bank of Indonesia på Jl Tamrin (välj Jakarta Pusat/Bank Indonesia).

//Jimmy

Gas

Jakarta 2011-01-15

I vårt hus har vi gas-spis.

När jag och Octa kom hem efter att ha varit ute hela dagen, kände vi direkt lukten. Hela huset var fyllt av gas. En hel 5-kilos gastub hade läkt ut inomhus eftersom vår maid inte stängt av spisen ordentligt.

Lyckligtvis har vi ett stort hus i två våningar så gaskoncentrationen blev inte så hög

Ibland ska man ha lite tur i oturen.

//Jimmy

Åsa-Nisse är Död

Jakarta 2012-01-04 
 
Expressens krönikör Ulf Nilsson gör ett försök att analysera islamisterna i Sverige. Det som börjar bra i krönikan slutar dessvärre i ett intellektuellt magplask om "pursvenskar" gentemot invandrare. Men det får mig att undra. Varför låter de som debatterar svenskhet just nu alla som statister i en gammal svensk pilsnerfilm?
Det ska slås vakt om svenska symboler. Vi måste värna vårt Knohult. För hur skulle det gå om Sjökvisten blir ganne med en pizzeria? Problemet med denna beskriving är väl dock att Knohult inte längre finns. Inte lanthandeln heller. Och att uppdelningen 
av Sverige i "pursvenskar" och invandrare inte har någon praktisk relevans av ett enkelt skäl. Grupperna är för hetrogena. Statistisk har de lika stor relevans som en uppdelning mellan brunetter och blonda.
Extremister har funnits i alla tider. Under sextio- och sjuttio-talen var det extrema vänstergrupper som satte skräck i folkhemmet. Flygkapningar och ambassadbombningar i Sverige. Gärningsmännen kom från välutbildade medelklassfamiljer och var av europeiskt ursprung. Dock kom ingen på tanken att peka ut europer som folkgrupp varandes potentionella terrorister.
Enligt Ulf Nilsson är Sverige nu hotat. Det är sårbart. Och väl värt att försvara.
Men det är inte Knohult som är hotat. Andra saker är i skottlinjen. Vår tolerans för oliktänkande. Vår acceptans för andra religioner och seder. Vår respekt för personer från andra kulturer. Ett lands kultur är inte status quo. Precis som språket utvecklas över tiden, förändras våra seder. Vissa saker trängs ut. Vem dansar hambo nuförtiden? Andra saker samexisterar. Kebab sida vid sida med sillburgare.
 
Men en sak är säker. Åsa-Nisse är död.
//Jimmy

Heminredning

Jakarta 2011-01-02

När vi skaffade hus i Jakarta 2009 ställdes vi inför ett oväntat problem. Heminredning. Att hitta möbler och inredningsdetaljer i vår smak var en större utmaning än förväntat.

Vi blev tipsade om Index, en möbelkedja med importerade europeiska möbler, som visade sig ha två fundamentala brister. Dyra priser och begränsat utbud.

Igår var vi och utforskade den nya shoppingmallen Gandaria City, som ligger ett stenkast från Pondok Indah. Döm om min förvåning när vi hittade Informa Furnishings, den största heminredningsbutik jag sett i Jakarta. De hade t o m professionella massagebänkar (iofs lite overkill eftersom spa här kostar nästan ingenting). Vi var på jakt efter lite trevliga barnmotiv till det blivande bebisrummet. Och hittade vad som bäst kan beskrivas som stora tecknade gnuggisar som man klistrar direkt på väggen.

Mitt gamla tips om att beställa soffor på Plaza Moebel (Jl Fatmawati) gäller än, eftersom man där kan få snygga lokalt tillverkade tygsoffor för en mycket billig peng. Fast Informa har fördelen av att de har ett så stort sortiment att man kan hitta det mesta på ett och samma ställe. Lite som Ikea alltså.

En annan trend som jag totalt missat tidigare är alla affärer för barnprodukter. Bara i Gandaria City finns mer än tio stycken med närmast identiskt utbud (barnkläder, vagnar, möbler, bebisleksaker, etc). Jag har inte en aning om vad en bebissäng kostar i Sverige, men här skäms de inte för att begära 10 till 20 miljoner IDR för säng och skötbord (8 till 16 tusen SEK). I slutändan åkte vi till Plaza Moebel och beställde direkt från en av barnmöbelbutikerna. Om man kan stå ut med tre veckors väntetid så går det att få bra lokalt producerade barnmöbler. Och dessutom kan man själv anpassa mått och färger efter egna önskemål.

Har en känsla av att vi kommer att behöva åka tillbaka till Informa snart igen. För huset kommer att se tomt ut efter att vi tagit bort årets juldekorationer. Fast massagebänken kommer att blir svår att motivera.

//Jimmy